Hundar

 Inga valpar är planerade.

 

 

Valpar födda 18 december

.

 
Husse

Älgäventyr

Min bästa kompis, nämligen Gorms Kompis, har blivit duktig när det gäller ståndskall på älg. Han är nu tre år och i höstas upptäckte jag dessa egenskaper. Min man och jag är älgjägare sedan många år tillbaka. Vi har så gott som alltid jagat med älghund, mestadels gråhund och jämthund, som någon vän kommit med. Nu i höstas fick Kompis följa med husse medan matte och de andra jägarna i laget satt i pass. Husse hade tidigare upptäckt att Kompis visat intresse för älg genom att han flera gånger hade spårat älg när han gick i koppel.

Denna dagen skulle Kompis arbeta som löshund.Det dröjde inte länge förrän Kompis hittade älg och han skötte sig föredömligt. Jag hörde ståndskallet riktigt bra för det var inte långt från mig. En av jaktkamraterna, som också hörde det väl, berömde sedan Kompis för hans skall. Älgarna som Kompis hittade var en ko med kalv så husse kopplade Kompis, eftersom djuren skulle sparas. Tidigare har jag bara anat att Kompis ställt älg. Vi bor på en gård i Uddevallatrakten och mina dagliga promenader sker på markerna runt omkring vårt hem, där Kompis oftast går lös, utom på sommarhalvåret då ju naturen är en barnkammare. En gång stack han iväg från mig, vilket är ovanligt, men han verkade väldigt målmedveten. Rätt som det var hörde jag honom börja skälla och det lät som ståndskall. När jag senare berättade det för min man så sa han att just där brukar älgarna hålla till. Det hade han sett när han arbetade i skogen. Vi drog slutsatsen att det nog var älg han skällde på, men säkra var vi ju inte. Det kunde lika gärna varit en ekorre i ett träd.

Den roligaste och mest spännande händelsen skedde dock utanför vårt hus. Det brukade komma en älgfamilj, ko med två stora granna kalvar, och äta på ett gärde där min man sått nytt bete till djur som vi har gående på sommarbete varje år. Det verkade som det var extra gott för de vilda djuren.

Oftast kom älgarna i kvällningen när mörkret föll eller också såg vi bara spår efter dem så det hade inte fallit mig in att jag kunde släppa Kompis efter dem. En dag när jag gick till brevlådan såg jag den ena älgkalven stå alldeles intill vårt hus. Han var ensam så det kändes inte schysst att släppa Kompis på honom. Kalven hade ju bara levt mindre än ett halvår och jag ville inte skrämma honom, när kon inte var med. Så kändes det i alla fall. Efter en stund när jag stått och beundrat kalven så kom kon och den andra kalven över gärdena och upp till den ensamma kalven. Då kunde jag inte hålla mig. Jag gick in och hämtade Komis.

Det som då hände var så spännande så att det fortfarande ryser i mig när jag tänker på det. Kompis skötte sig exemplariskt enligt mitt sätt att se. Han närmade sig lugnt och försiktigt. Älgarna var inte alls rädda för honom och blev heller inte arga på honom. Han skällde och höll sig runt dem,när de sakta rörde sig. Så höll det på en stund. Sedan rörde de sig sakta bortåt mot skogsbrynet. Det går ett dike mellan grannens och vårt gärde. När älgarna rörde sig bortåt sprang Kompis ner i diket och fortsatte i det så jag såg honom inte. Det gjorde inte älgarna heller för kon vände och kom tillbaka och tittade efter Kompis. Jag trodde nästan inte mina ögon! Då kom han upp ur diket och följde med dem en bit på samma lugna vis, lagom skällande. Efter en stund försvann de och Kompis kom tillbaka till mig.

Kompis förgyller min och husses vardag, men denna dagen var något alldeles i särklass.

Birgitta Wahlberg

 
Husse2

Zeppo kom till oss egenligen av en slump, då jag träffade Anders i spårskogen. Han berättade att de hade en hanvalp kvar. Jag hade vid detta tillfälle börjat leta efter hund men skulle inte köpa någon förrän om något år.Jag hade redan en hane hemma på 7 år som jag tävlade aktivt med.Det blev ett köp av Zeppo som då var 16 v gammal.

Zeppo är en ganska liten kompakt hund som är snäll,alert, lekfull och arbetsvillig. Dock är han något osäker i sig själv.Han har verkligen en off/on-knapp. Han kan konsten att koppla av när det behövs.

Vi började träna för bevakning som ligger mig varmt om hjärtat. Zeppo blev snart godkänd Försvarsmaktshund. Vi jobbade i Hemvärnet under flera år och deltog på flera SM. Det sista placerade vi oss på 7:de plats.

Han är dessutom godkänd mentaltest.  Zeppo hann med att tävla i nya grenen Bevakning i lägre klass och blev uppflyttad.

Vi tränade och tävlade i Rapport på elitnivå. Tyvärr blev det aldrig cert, bara certpoäng. Spår var nog Zeppos svaga sida. Där fick vi jobba ordentligt. Först vid 5 års åldern fick vi till det och blev uppflyttade till elit.

Han är numera bra på att ta framsspår,hålla sig i spåret och plocka apporter. Med andra ord; superduktig.

Zeppo tävlade också Lydnad, mest på skoj, men han skötte sig fint där med. Vi skulle ha startat elitklass om han inte fått ont i ryggen. Som aktivering och ombyte tränade vi person/specialsök  som gick riktigt bra.

Zeppo är en riktig all-around-hund som ställer upp jämnt. Dessutom en myshund som gärna gosar i soffan eller sängen.

annelie_zeppo_b360
Efter att ha utrett hans ryggproblem konstaterades att två liggament mellan 5 och 6 ryggkotan hade släppt och att det bildats en brygga som gjorde honom stel. Han får nu gå på medicin livet ut och bara vara hund med promenader och lugna aktiviteter.Tyvärr kan jag inte erbjuda honom det i vårt hem då det är ett aktivt hem med två andra hundar. Så han har flyttat norrut till ett pensionärspar som sköter honom med hela sitt hjärta. Zeppo får det han behöver där. Jag tackar Zeppo för alla tävlingsår vi haft tillsammans. Vi nådde inte ända fram till Championtiteln, men för mig är han en Champion på alla nivåer! Anneli Damberg
 
 042_b340

 Knutte började träna agility sensommaren 2007 när han var drygt ett år. Han lärde sig snabbt hindrena och har hela tiden tyckt att det är jätteroligt att träna.Problemet som har hängt med sedan första början är att han har haft svårt för att hålla koncentrationen längre stunder. Detta har vi arbetat upp succsesivt och nu är det inte samma problem längre. Hans styrkor är hans smidighet, snabbhet och att han jobbar självständigt på hindren. Knutte startade sitt tävlande i maj 2008. Jag hade inte så stora förväntningar på säsongen, målet var att Knutte skulle utvecklas och få rutin i tävlingsammanhang. Knutte fattade snabbt att det är skillnad på träning och tävling. Han är väldigt laddad på tävling, på gott och ont. Antingen vinner han eller så diskar vi oss, eftersom han är så snabb blir det ibland snabba felbeslut. Detta är oftast inte Knuttes fel utan matte som behöver bli bättre på handling och att ha en reservplan när det inte blir som förväntat. Summan av tävlingsåret 2008 blev ändå fyra segrar, uppflyttning till klass 2 hopp och en 8:e plats i "Årests Agilityterrier".

Knutte har under 2009 blivit uppfl till klass 3 hopp och 2 agility. Jag och Knutte har bivit 3:a i Östgötamästerskapen individuellt i stenhård konkurrens. Han är kvalad till lagSM som går i Karlstad i juni 2010 och till AGifs Nationella mästerskap som går 10:de april i Vårgårda. Vår satsning i år kommer ffa att bli dessa mästerskap men även att köra för fullt i hoppklasserna och utmana honom för att kunna bli ännu snabbare. I agility klasserna kommer jag att fortsätta vara konsekvent med kontaktfälten, vilket kanske gör att vi förlorar lite tid nu, men förhoppningsvis tjänar vi på det i längden. Ett (eller flera) cert i hoppklasserna skulle sitta fint! Förhoppningsvis kommer det att finnas tid att ställa ut honom, det blev tyvärr inte en enda utställning förra året eftersom jag fick Ella och kände mig mer motiverad att satsa tiden som fanns på agilityn.

Malin Svensson

   040_b340

 

 

 

 

 

  Jag heter Eija Red Kickapoo, kallas för Eija, och är en welshterrier. Min far är Multichampion, multivinnare High Voltage Red Indian, han bor i Finland. Namnet Kickapoo kommer från en indianstam i Nordamerika, detta knyter an på faderns namn Red Indian. Mamma till Eija finns på kenneln Gorms och heter Such Gorms Östanvind. Eija föddes den 18 september 2007 som ensam tik i en kull på tre valpar.

Eija är en söt och lagom stor tik med en fantastisk röd och svart färg och en otroligt sträv och bra welshpäls.

När Eija var åtta veckor gammal flyttade hon till Partille där hon bor med sin matte och morfar Loke (Int o Nord Uch Eccos Hot Americo).

Vid 11 veckors ålder fick Eija gå sitt första viltspår och det klarade hon väldigt bra. Spårövningarna har fortsatt både med personspår och viltspår. Hon har också blivit "Godkänd i viltspår anlagsklass". Nu är träningen inställd på Öppenklassen och förhoppningen är ett viltspårchampionat så småningom.

Utställningskarriären inleddes i valpklass på Terrierklubben där hon lyckades bli 4:e vackraste valp av alla deltagare i olika raser, BIS 4 valp. Därefter har det blivit juniorklass och unghundsklass där det också varit lyckosamt med fyra certifikat, fyra Bäst i Rasen, och ett Cacib.

Eija har deltagit i lydnadskurs och testat agility vilket fungerat fantastiskt bra. Hon är en lydig hund som kan umgås med andra hundar, kan gå lös i skogen och kommer på inkallning. Eija är pigg och glad och älskar att vara till lags. Hon sitter gärna i knäet och är allmänt väldigt social.

Närmast nu väntar Mentalbeskrivning vilket också Eijas mamma, mormor och morfar har genomgått.

Vi förväntar att Eija skall få ett långt, härligt och aktivt hundliv.

Sissi Idman 

Eija har varit på viltspårlägeri Östra Ryd i slutet av maj. Hon jobbade på bra trots att markerna skilde sig ganska avsevärt från våra egna. Även vilttätheten var betydande med ffa vildsvin. Marken var uppbökad och doften av svin påtaglig. Spåren var svåra men med idogt arbete och lite hjälp gick det bra.

Helgen 5 juni bar det av till Terrierklubbens utställning i Fengefors, domare va M Marshall. Eija fick cert, BIR och slutade som BIS-5 unghund i en full terriergrupp. Dagen efter var det kennelklubbens utställning i Vänersborg. Även denna dag blev resultatet cert, BIR men också BIG-5 i grupp 3. Trötta och glada av alla framgångar åkte vi hemåt till välbehövlig vila.  

Eija blev Svensk utställningschampion nov-09.

Hennes första valpkull föddes feb -10. 4 valpar, 1+3.