Skriv ut
Träffar: 7499

.

 
Husse

Älgäventyr

Min bästa kompis, nämligen Gorms Kompis, har blivit duktig när det gäller ståndskall på älg. Han är nu tre år och i höstas upptäckte jag dessa egenskaper. Min man och jag är älgjägare sedan många år tillbaka. Vi har så gott som alltid jagat med älghund, mestadels gråhund och jämthund, som någon vän kommit med. Nu i höstas fick Kompis följa med husse medan matte och de andra jägarna i laget satt i pass. Husse hade tidigare upptäckt att Kompis visat intresse för älg genom att han flera gånger hade spårat älg när han gick i koppel.

Denna dagen skulle Kompis arbeta som löshund.Det dröjde inte länge förrän Kompis hittade älg och han skötte sig föredömligt. Jag hörde ståndskallet riktigt bra för det var inte långt från mig. En av jaktkamraterna, som också hörde det väl, berömde sedan Kompis för hans skall. Älgarna som Kompis hittade var en ko med kalv så husse kopplade Kompis, eftersom djuren skulle sparas. Tidigare har jag bara anat att Kompis ställt älg. Vi bor på en gård i Uddevallatrakten och mina dagliga promenader sker på markerna runt omkring vårt hem, där Kompis oftast går lös, utom på sommarhalvåret då ju naturen är en barnkammare. En gång stack han iväg från mig, vilket är ovanligt, men han verkade väldigt målmedveten. Rätt som det var hörde jag honom börja skälla och det lät som ståndskall. När jag senare berättade det för min man så sa han att just där brukar älgarna hålla till. Det hade han sett när han arbetade i skogen. Vi drog slutsatsen att det nog var älg han skällde på, men säkra var vi ju inte. Det kunde lika gärna varit en ekorre i ett träd.

Den roligaste och mest spännande händelsen skedde dock utanför vårt hus. Det brukade komma en älgfamilj, ko med två stora granna kalvar, och äta på ett gärde där min man sått nytt bete till djur som vi har gående på sommarbete varje år. Det verkade som det var extra gott för de vilda djuren.

Oftast kom älgarna i kvällningen när mörkret föll eller också såg vi bara spår efter dem så det hade inte fallit mig in att jag kunde släppa Kompis efter dem. En dag när jag gick till brevlådan såg jag den ena älgkalven stå alldeles intill vårt hus. Han var ensam så det kändes inte schysst att släppa Kompis på honom. Kalven hade ju bara levt mindre än ett halvår och jag ville inte skrämma honom, när kon inte var med. Så kändes det i alla fall. Efter en stund när jag stått och beundrat kalven så kom kon och den andra kalven över gärdena och upp till den ensamma kalven. Då kunde jag inte hålla mig. Jag gick in och hämtade Komis.

Det som då hände var så spännande så att det fortfarande ryser i mig när jag tänker på det. Kompis skötte sig exemplariskt enligt mitt sätt att se. Han närmade sig lugnt och försiktigt. Älgarna var inte alls rädda för honom och blev heller inte arga på honom. Han skällde och höll sig runt dem,när de sakta rörde sig. Så höll det på en stund. Sedan rörde de sig sakta bortåt mot skogsbrynet. Det går ett dike mellan grannens och vårt gärde. När älgarna rörde sig bortåt sprang Kompis ner i diket och fortsatte i det så jag såg honom inte. Det gjorde inte älgarna heller för kon vände och kom tillbaka och tittade efter Kompis. Jag trodde nästan inte mina ögon! Då kom han upp ur diket och följde med dem en bit på samma lugna vis, lagom skällande. Efter en stund försvann de och Kompis kom tillbaka till mig.

Kompis förgyller min och husses vardag, men denna dagen var något alldeles i särklass.

Birgitta Wahlberg

 
Husse2